Problem
Med spjälkning menas att den yttre delen av zinkskiktet lossnat ifrån järnzinkfasen. Form och storlek på de avflagade ytorna kan variera i hög grad.
Uppkomst
Reaktionen mellan järn och zink fortsätter i den fasta fasen även sedan zinken stelnat och pågår ned till det att temperaturen 200 ° C passeras. Renzink har ett snabbare diffusionsförlopp än järn-zink (zeta-fasen), och därför rör zink sig från eta (renzinkskiktet) till zeta-fasen. Detta skapar håligheter i fasgränsen (Kirkendale-effekten) och det yttersta zinkskiktet lossnar från legeringsskiktet och spjälkas av.
Spjälkning kan uppkomma om det varmförzinkade godset avkyls alltför sakta efter förzinkning, t ex om det staplas på olämpligt vis så att värmen bli kvar eller genom att det uppvärms till över 200 ° C, upp mot 400 ° C, vid ett senare tillfälle. Spjälkningen varierar med typ av stål och kan även påverkas av om zinkbadet innehåller bly eller inte. En förutsättning för att spjälkning ska äga rum är att det finns ett yttre renzinkskikt.
Identifiering
Spjälkning kan ses med blotta ögat. Det yttersta avspjälkade renzinkskiktet ser ut som ett folieblad. Mätning av återstående skikttjocklek ska ge > 50 % a total skikttjocklek.
Möjligheter till förväxling
Spjälkning kan möjligvis förväxlas med flagning.
Åtgärder
Varmförzinkade detaljer ska kylas åtskilda i vatten eller luft ned till under 200° C. Uppvärmning till över 225° C bör inte ske vid senare tillfälle.
Ansvarig
Varmförzinkaren ansvarar för att godset inte utsätts för temperaturer över 200° C efter varmförzinkningen. Kunden ansvarar för att godset inte utsätts för temperaturer över 200° C vid användning.
Inverkan för kund
Beroende på renzinkskiktets tjocklek förloras en större eller mindre del av korrosionsskyddet. I regel uppfyller skikten inte standardiserad tjocklek varför mindre skador måste repareras medan större skador innebär omförzinkning.